När vi går sönder en stund.
Hej på er,
7 månader sedan jag lät mina tankar hamna här med er. 7 månader av distans och reflektion. 7 månader där jag har pushat motivationen inom mig - drivkraften framåt.
Det här kan inte sammanfattas i några rader. Det måste beskrivas med mina ord, med det jag har upplevt och känt. Min pappa sa många gånger till mig att, Anna, du är för förtrolig med människor. Du låter människor komma för nära. Min erfarenhet av det är att han hade rätt. Och fel.
Jag tänker att .. hur vill vi att världen skall se ut? Hur vill vi att människor skall vara med och mot oss själva? Vill vi ha djup eller vill vi ha yta? Jag vet att jag vill ha djupet. Jag vill ha äkta känslor. Människan så som hon är. Jag vill ha tankarna, känslorna och livet som det ser ut - oavsett vad jag möter. Och om jag vill ha det så är det så jag skall bemöta min omgivning också.
Jag vill vara berörd och beröra.
Sedan jag var liten har jag varit sådan .. bara önskat hela världen full av kärlek. Vänner. Fin tanke. Sedan kom verkligheten och livet visade sig vara .. lite trixigare.
Jag vill inte prata om sveken jag har mött. Jag uppskattar däremot ännu mer de människor som är äkta, de som visade sig vara hållbara och de som gav mig kraften att orka ta stegen till att fortsätta vara den jag är - Anna. De som trofast visade mig vem och vad jag har varit och fortfarande är.
Vi backar bandet. Sommaren som förändrade mycket för mig. En sommar som ställde min tro på sin spets - min tro på allt jag älskar. På mig själv. Den jag är. På mänskligheten. En sommar där jag ärligt inte orkade eller ville något alls. Jag drog mig undan men vill just därför dela några möten med er. För att låta er se en glimt av verkligheten sedd genom mina ögon. Och varför vi måste orka. Framåt.
Barnen. Älskar barnen. Alltid.
Mitten av juni och jag blev sjukskriven. Jag pratade med en god vän och sa att känns som att jag sviker dem jag älskar mest .. ungdomarna. Jag är inte ett unikum, eller världens alla svar på allt, men det gör ont i mig för jag vet vad som kommer att hända när jag går hem .. den bro de gått på i flera år försvinner och det finns inget jag kan göra för att lindra det som kommer att ske. Min vän svarade mig att, Anna, du skall bara tänka på dig själv nu. Finns inte du finns det inget kvar.
En vecka gick och jag var tvungen att åka in till stan för att hämta ut en ny telefon. Jag hann bara in till stan så möttes jag av 4 ungdomar. De mötte mig i dörren och sa:
- Snälla Anna .. vi har inte ätit på 2 dagar. Kan du hjälpa oss?
I det skick jag var, så kändes det oövervinnerligt att överhuvudtaget ta mig för något alls men jag sa till min LindaSofie, snälla ring upp XX åt mig. Hon gjorde som jag bad och medan jag gick för att hämta ut telefonen följde detta samtal:
Jag: hej det är jag .. du .. jag behöver hjälp. Jag är inne i stan och skall hämta en ny telefon men 4 av mina ungar mötte upp mig alldeles nyss. De har inte ätit på 2 dagar. Kan du snälla hjälpa mig? Jag fixar inte att se dem såhär.
XX: Att du inte ringde för 15 minuter sedan då var jag fortfarande kvar på jobbet ..
Jag: jag kom precis in till stan och mötte dem direkt nu .. annars hade jag ringt tidigare.
XX: 4 ungar säger du? du .. jag vänder bilen och fixar det nu. Är det 4 vaddå?
Jag: ja .. det är 4 grabbar.
XX: är du på Centrat?
Jag: jag skall bara hämta telefonen sedan går jag tillbaka dit.
XX: ok, jag kommer dit med varorona.
20 minuter senare kommer denna företagare med 2 stora kartonger mat. Till bredden fylld. Jag började gråta när jag såg honom lasta av och bär fortfarande med mig hans ord:
- de kommer att klara sig några dagar nu.
Känner .. vilken man .. vilket hjärta .. tveklöst kom han till undsättning. Direkt. Inga frågor, bara hjälpsam och så oerhört fin.
Det är det här Söderhamn jag känner till - det är den här samverkan som jag har älskat och fortfarande älskar. Ett samtal - 20 minuter senare kommer hjälpen. Direkt till dörren.
Handgjort skrin färdades från ett krig i Syrien till Centrum för alla. Från en mamma som lät sina söner fly till Sverige. Till fred. Till ett liv. Hon bad mig: from one mothers hand to another mothers hand. Please take care of my sons. Det är det CFA arbetar med 365 dagar per år. Medmänniskor. Alltid med fokus på hjärtat. Människor vet det här. För det är många som passerat CFA genom åren.
Några dagar passerade. Fick ett meddelande där jag befann mig i min egna trygghet, ute i mitt Eden. En av ungdomarna satt häktad. Oro bland de andra ungdomarna.
Jag tog min telefon och skickade ett enda meddelande som gick till den som satt häktad. Jag skrev:
- Jag vet var du är. Jag vill att när du kommer ut, att du ringer mig direkt. Först av alla ring mig!
Det gick 48 timmar. Jag fick ett samtal. Det är min ungdom. Hen hade lånat en mobil av en medpassagerare. Jag frågade hur långt bort från Söderhamn hen var. Svarade hen att jag tar mig in till stan och att jag vill att vi ses direkt hen kommer fram.
När vi ses vill jag spontant ge hen en örfil - men istället kramar jag om hen hårt och länge.
Säger: vad är det jag har sagt 1000 gånger om??
Hen: vad?
Jag: Ge f*n i att möta upp skit. Vad f*n hände?
Hen: jag gjorde ingenting .. det var xxx som ringde mig.
Jag: ja, och vad har jag sagt om att möta upp sån där skit? Vill du dö??
Hen: jag kommer inte att dö, jag fick ingen stryk. Inget hände.
Jag: nej .. för du har inte ett skit att bevisa, vad tror du dina föräldrar tänker?
Hen: vah?
Jag: ja vad tror du dina föräldrar tänker? har de satt dig till denna värld för att få begrava dig före dem själv?
Hen: lugn, Anna .. jag svär .. det är lugnt.
Jag: du, inte ett skit är lugnt .. jag vill att du lovar mig att inte ett skit kommer att hända och det vill jag att du lovar för att du helt enkelt inte möter upp dem igen? Jag vill inte veta av någon vendetta eller annan skit. Jag orkar inte se er ta ihjäl varandra. Förstår du vad jag säger?
Hen sveper undan med blicken och jag säger åt hen att se mig i ögonen när hen svarar mig.
Hen böjer sig fram över mig och ger mig en mjuk puss på min panna och säger:
- jag lovar Anna, du kan vara lugn. Jag skall inte dö eller göra något som gör dig upprörd.
Klumpen i min hals blir större och jag kan inte behärska tårarna som rinner när jag säger:
- jävla unge .. du skrämmer livet ur mig. Låt mig få en liten stund för återhämtning. Hur kan jag vila och återhämta mig om jag måste tänka på sånt här skit och oroa mig för om ni lever eller slår ihjäl varandra??
För vad?? Vi är så mycket mer än det här.
Kramen .. den oerhört långa kramen jag fick av hen .. gick rakt igenom allt annat.. rakt genom min trötthet och nådde fram till allt som är jag. så som jag alltid vill vara. Icke dömande. Bara ett enda stort hjärta som känner massor - precis hela tiden.
Jag lämnde hen .. åkte ut till mitt Eden igen .. för den återhämtning jag så väl behövde.
Tid passerade. Sakta sökte jag mig tillbaka till mina rötter. Lät mig själv känna. Vara.
Funderade mycket över vem jag är. Vad jag vill med mitt liv? Vad som är värt något egentligen?
Vad har jag åstadkommit? Vilket pris fick jag betala?
Det här är det jag har kommit fram till:
- Jag måste vara fri, i både känsla och ord, ärlig i den jag är. Jag måste få vara Anna. Så som jag är. Med fel och brister. Med styrka och allt som kommer med mig.
När jag får känna så visar världen mig nämligen hela tiden det vackra och fina hos andra. Vill jag ha förändring måste den börja hos mig själv. Det krävs mod. Att våga släppa inpå. Våga känna.
Tänker på samtalet jag hade idag, en gammal man som jag inte har sett på ett år. Han sökte mig häromdagen på messenger .. ett rop från ett annat land. När jag pratade med honom ikväll sa han medan han grät:
- Anna, min dotter .. att höra din röst .. få prata med dig .. är bättre än alla doktorer och mediciner. Jag tittar på fotona av oss varje dag, bär med mig dig i mitt hjärta .. och på mitt fönster har jag svenska flaggan så jag ser den varje dag. Den påminner mig om var jag har mitt hem. Var du är.
Och jag tänker ..
Bara kärlek kan påverka så starkt. Bara kärlek når fram på det sättet genom både tid och rum.
Gamla som unga, oavsett nationalitet, ursprung eller bakgrund.
Det är himla fint att få möta livet på det sättet.
Så .. ibland går vi sönder. Fullständigt kraschar. Livet är så. Men vi reser oss igen. Starkare. Bättre. Klokare. Bättre version av oss själva. Så vi kan vara mer, göra mer, känna mer.
Det är så jag önskar hela världen att vara. Kännande. Mjukare. Fri i både tanke och ord.
Med kärlek till Dig // Anna
