Till dig - nättrollet.
Jag funderade några gånger på om jag ville säga något alls.
Jag är ensamstående mamma. På heltid. Min son bor hos mig.
Den lilla rösten som vägrar bli tystad sa:
- kör!
Det här inlägget är till dig, nättrollet som anonymt skriver elaka saker utan att egentligen stå för vad du tycker. Du har inget namn, bara några rader med elaka kommentarer som saknar både en röst och ett ansikte. Du gömmer dig bakom en skärm och du lägger värderingar om människor som du inte känner.
Jag vill fråga dig något.
Hur många barn har du hjälpt den här veckan? Hur många ungdomar har du avsatt tid för som tagit ett återfall eller som inte orkar leva längre? Hur många människor har du tröstat när de gråter så hårt att dina kläder blir våta av deras tårar? Hur många timmar avsatte du under förra veckan för att ge din röst till människor som känner att ingen lyssnar och du, hur många människor krigade du för, helt i det tysta för att ge framtidstro där mörker hägrar?
Du förstår nättroll, det är min vardag jag beskriver. Det är många gånger jag får ont i hjärtat av ondskan och lidandet jag möter. Alla stora egon som tänker på sitt. Maktmissbruk och härskartekniker. Jag möter allt det där. I min vardag.
Det krävs en extrem uthållighet för att orka ta i barns lidande. Ungdomars önskan om att dö eller möta gamla människors tårade ögon och uppgivenhet.
Det är mycket att hantera. Många upplevelser. Mycket sorg. Mycket lidande. Som få vill ta i.
Jag har valt att ta i det. För de som inte kan, vill eller orkar sätta ord på lidandet.
Så kommer du.
Nättrollet. Anonymt smyger du in som ett ansiktslöst spöke. Gömd bakom din skärm lägger du värderingar om mig som människa. Som person. Som mamma.
Jag behöver inte förklara för dig. Vem jag är. Jag är inte här för att bli älskad av alla, jag är här för att vara mitt bästa jag. För de som behöver mig. För de som älskar mig så som jag är.
Vet du
Jag är tacksam för livet. Det har märkt mig på så många sätt att jag har tappat räkningen. Jag har brutit ihop på ett sätt som knäckte mig på alla sätt som går, det är bra för när jag reste mig igen - så fanns inget kvar av den gamla Anna.
Jag är extremt uthållig. Jag älskar livet så som bara en människa som har förlorat allt kan göra.
Jag är ensamstående mamma. På heltid. Min son bor hos mig.
Jag värnar om min privata sfär.
Att få ihop alla trådar kan vara lite meckigt. Men jag gör mitt bästa och vi har många samtal jag och min son. Om det mesta mellan himmel och jord. Jag är stolt över honom. Vi har en otroligt fin relation och jag älskar honom mest av allt i hela världen. Det finaste med honom är att han är så ödmjuk inför både livet och människorna i det .. och han är ärlig. En ung man med ett stort hjärta.
Varje dag skriver jag ner sådant som jag är tacksam för. En påminnelse om att inte ta livet eller människor för givet. Jag jobbar hårt med mig själv för jag lever varje sekund. Jag känner varje sekund. Jag älskar varje sekund. Av livet. I tacksamhet.
Jag blev ledsen när du dömde mig nättroll, som människa, som person och som mamma. Du överrumplade mig.
Då skrev min Linda dessa rader till mig.
En påminnelse till mig om hur hon ser mig. När jag är mitt bästa jag.
Så det här är min hälsning till dig nättrollet:
- tack för att du var grym mot mig. Du påminde mig om varför det är så viktigt att sätta både ett ansikte och röst på våra åsikter. Det är så vi gör skillnad.
Tack för påminnelsen:
- Jag är inte här för att bli älskad av alla, jag är här för att vara mitt bästa jag ❤️
Det räcker långt.
Kärlek // Anna
Jag är inget utan dig
Vill dela med er.
Vad vänskap är och hur den kan se utom vi släpper in den och välkomnar den.
Bordet i sovrummet som alltid var påfyllt med vätska. Jag var påpassad dygnen runt. Flera gånger i timmen blev jag ompysslad med frågan:
Förra veckan blev jag sjuk. Riktigt sjuk. Sådär sjuk så jag inte klarade av att ta hand om mig själv. Jag var så sjuk att jag inte kunde gå själv.
Att då i samma sekund mötas upp av människor som verkligen bryr sig och som ger precis allt för att de ser och vill hjälpa, för att de är vänner .. det är så himla fint. De flyttade in i mitt hem under några dagar. Hjälpte mig med precis allt.
Jag är verkligen tacksam.
Rasmus kände hur sjuk jag var. Så försiktigt låg han nära, nära hela tiden. Utan att störa. Djur är helt otroliga på att fånga upp sin omgivning.
Bordet i sovrummet som alltid var påfyllt med vätska. Jag var påpassad dygnen runt. Flera gånger i timmen blev jag ompysslad med frågan:
- har du druckit? Behöver du något?
När jag kunde börja äta fick jag hemlagad soppa med läkande kryddor.
När jag tog mig upp till soffan fick jag manikyr och fotmassage. Så otroligt ompysslad. Kärlek.
Påfyllnad. Återhämtning. Andas. Boost.
Kommer till jobbet efter en vecka och första dagen möts jag av denna hälsning. Av de två kvinnor som vårdat mig så ömt när jag låg så sjuk.
Jag kommer inte ihåg hur livet var innan ni kom in i mitt liv, men jag vet det här med all säkerhet:
När jag kunde börja äta fick jag hemlagad soppa med läkande kryddor.
När jag tog mig upp till soffan fick jag manikyr och fotmassage. Så otroligt ompysslad. Kärlek.
Påfyllnad. Återhämtning. Andas. Boost.
Kommer till jobbet efter en vecka och första dagen möts jag av denna hälsning. Av de två kvinnor som vårdat mig så ömt när jag låg så sjuk.
Jag kommer inte ihåg hur livet var innan ni kom in i mitt liv, men jag vet det här med all säkerhet:
- jag är inget utan er, ni kom in i mitt liv när ni hade förlorat precis allt i era egna liv. Ni har lärt mig allt om ödmjukhet och att livet handlar om vad vi gör för varandra & om att leva varje sekund. Ni har gett allt av er till mig & mitt löfte till er är att jag alltid kommer att ge allt av mig till er.
Tack för att ni älskar mig. Jag älskar er. Alltid. Tack för att ni kom in i mitt liv.
Kärlek // Anna ❤️
