southhampton.blogg.se -

Det löfte jag gav

Livet.

Ligger i min soffa och reflekterar.

Tänker på min pappa som lärde mig så mycket om livet.

Han sa:

- Anna, lova mig att se efter mamma och lev med människor som stöttar dina drömmar.

Jag lever som jag lär och älskar livet just för förändringarna jag möter i livet och hur jag skapar min verklighet efter det. Livet handlar om relationer, förmågan att välja ärlighet, glädje och sunda flöden som vi mår bra av. Det handlar också om hur vi hanterar dåliga relationer och vad vi gör med dem. Förändringen till det bättre kräver först en förändring hos oss själv, så vi kan & vågar välja det bästa i livet. Våga välja det som gör oss lycklig.

Mamma. Kvinnan som gav mig livet. Sedan gav livet mig Alaa. Familj. Med och utan blodsband. Det som binder oss samman är gemenskap, ärlighet, omtanke och en stor tillgivenhet. Till livet. Tillsammans.

Afraa, jag ser mig själv i hennes ögon, jag hör mig själv genom hennes skratt och jag känner min egen sårbarhet genom hennes tårar. Livet gav mig livslång vänskap i en främling som en dag stod utanför min dörr. Mitt val den dagen var att släppa in, öppna upp och ge av fri vilja.

Jag gav kärlek, omtanke och styrka.

Det jag fick tillbaka är så mycket större.

Familj handlar om ärlighet, omtanke, förmåga till att ta hand om och ge allt av oss själva i fri vilja. Det handlar om att välja glädje och våga säga nej till sådant som inte gör oss lycklig.

Jag är så tacksam för att min pappa lärde mig så mycket om livet, att han visade vikten av att välja det som gör mig lycklig i relationer till andra.

Jag har därför underbara människor i mitt liv som stöttar mina drömmar och som lever vid min sida.

Jag ger och jag får.

I ärlighet, ödmjukhet och av fri vilja.

Det är kärlek // Anna

2015-11-22 @ 23:31:11 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Det gör förbannat ont

Vill dela med er.

Av dagens alla möten, av alla tårar, av allt lidande så bär jag mötet med ett speciellt barn med mig hem till den soffa jag vilar i skrivandes stund i.

Barnet som jag gav två timmar av mitt liv till idag.

Han skiljde sig direkt från de andra barnen. Det var därför jag stannade två timmar trots att jag hade barnpassare i lekrummet. Jag hade inte tid för lek.

Jag tog mig tiden. Barnet.

Pojken berörde mig djupt - rakt in i hjärtat.

Han skrattade inte en gång, han log inte en gång och han sa inte ett ord på två timmar.

Jag satt nära, men inte för nära. Jag sa inte heller något utan lät honom se mitt leende varje gång hans ögon mötte mina. Hans ögon .. en liten pojkes ögon .. inget liv. Döda. Som en 90-årings blick i en liten pojkes ansikte. Ingen kontakt.

Hjärtat brast 1000 gånger om.

Jag tänkte:

- lilla hjärta, vad har du sett? Vem tog din barndom ifrån dig? Vem har gjort dig så illa?

Två timmar satt jag där. Tyst. Räckte över olika leksaker. Lät den lilla pojken med de trötta, gamla ögonen bara vara barn.

Jag värmde en bulle som jag gav honom. Små händer mötte mina i ett ögonblick.

Jag - märkt för evigt av mötet med en liten pojke. Insikt. Reflektion. En övermäktig önskan om att vilja göra bra. Ta bort alla bilder, ljud och all rädsla som märkt honom.

Nu i min soffa, tårar .. jag kan inte hejda dem. Ofattbar ilska. Förbannad.

Det ÄR vuxna som gör det här mot barnen.

SLUUUUUUUUTAAAAA!!

Vad är det för jävla fel?!?

Det gör bara jävligt ont. I hjärtat.

Jag vill. Jag känner. Jag kommer att agera.

Varje cell i mig skriker av protest.

Det är inte såhär vi vill att framtiden skall vara för våra barn.

De har rätt till ett liv i skratt, med glädje, med lek. Vara barn.

En liten pojke märkte mig för livet idag. Han berörde mig rakt i hjärtat.

Det gör förbannat ont.

Och jag tänker:

- det jag kan göra för att påverka verkligheten för de barn som behöver få vara barn, som inte kan sätta ord på behoven, som inte skrattar, mitt löfte är att röra mig med ljusets hastighet för att ge förutsättningarna snabbare så de kan få vara barn.

Jag tänker dra med mig så många vuxna jag bara kan. Som känner. Som vill. Som kan. Som vågar. Som ser.

Som ser barnen vars själar har gömt sig för vuxnas grymhet.

Jag vill väcka just de barnens ögon till liv igen.

Barn behöver vuxna som ger: kärlek ❤️

//Anna

2015-11-16 @ 21:23:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

❤️

I min vardag träffar jag så många människor som vill och som behöver min hjälp. Tårar, sorg, omänskligt lidande. Jag får också mycket glädje och skratt.

Varje dag ger jag allt av mig - för att ge där jag kan.

För att hålla hela vägen behöver jag ibland vara med människor som ser mig, som älskar mig, som ger av dem själva så som jag ger av mig själv till andra.

Som är rädd om mig, Anna.

Den här helgen bestämde jag mig för att stänga ute världen och bara vara med människor som inte vill ha något mer av mig mer än min närvaro.

Jag är lycklig.

Lördag .. vackra Ingrid kom med räksmörgåsar .. skratt i min soffa .. vänskap .. vacker vänskap .. lycka.

Mamma kom förbi .. Sushi .. skratt .. gemenskap .. villkorslös kärlek och jag är lycklig.

Levande ljus, lugn och ro, min borg, min oas .. landa, andas .. återhämtning .. lycka.

Kidsen .. bio .. små händer i mina .. kramar .. ord: moster .. jag älskar dig.

Känslan i mig: lycka ❤️

Skratt, glädje & mer skratt ❤️

Långpromenad i solsken med finaste vännen. Det är så skönt att låta orden komma, att bara prata med den vän som kan hela min historia, som vet vem jag är, som älskar mig för den jag är. Tacksam. Jag är tacksam ❤️