Jag är Anna. En egen person. Också.
Det gör ont. Det vill jag dela med er.
Det tog mig ett tag att få ner i rader hur jag har mått. Det är svårt att prata om sorg.
Vi kan väl bara vara helt ärlig och konstatera att det faktiskt gör ont.
Riktigt vidrigt, äckligt ont. Har det gjort i mig. Under en lång tid.
Få vet att jag genomgick ett privat helvete i höstas. Få vet att jag blev jättesjuk av det som hände mig. Få vet att det i kombination med extrem hård arbetsbelastning, svek av människor jag litat på fällde mig hela vägen i backen.
Sådär hårt så jag inte kunde andas. Sådär hårt så jag inte såg varför livet var värt ett endaste dugg.
Hjärtat slog hårt och snabbt. Under fyra dygn var jag bortkopplad från den här världen. När det var som värst. Jag kunde inte gå. Jag kunde inte röra mig. Jag var fast i min egen kropp.
Varje andetag gjorde ont.
Jag tappade fokus för ett tag. Irrade omkring i en verklighet jag inte kände igen. Kvinnan jag såg i min egen spegelbild - vem var hon?
Människor i min omgivning fick gå in och axla över i princip allt.
Jag var skuggan. Jag var tystnaden. Jag bara var.
Jag som alltid pratar om styrkan i att visa sorg. Styrka är att VÅGA visa svaghet.
Tänker att när vi visar svaghet - så är det förutsatt att den vi visar det för är varlig och förstår att hantera det med omsorg och omtanke. Att stärka. Att ge. Att underlätta. Att vara snäll & mjuk.
Chock. Jag har befunnit mig i chock. Under lång tid.
Jag älskar ärlighet.
Det här min sanning.
Jag har förändrats. Sorgen, förlusten och det sjuka tog glädjen. Livsglädjen.
Jag är annorlunda. Jag tänker annorlunda. Jag vill annorlunda. Från förut.
Ni vet - den del av jaget som skyddar oss från oss själva och även vad andra vill göra mot dig som person. Den delen av mig tar störst plats just nu.
Jag är färdig med allt det där som bara tar utan att ge. Jag har lärt mig läxan.
Jag ger därför mitt bästa jag enbart till dem som förvaltar det bäst. som ger lika mycket tillbaka.
Ändock.
Jag led verkligen. Då. Det mänskliga psyket är starkt.
Och mitt i allt det där som gjorde så ont så mötte jag omvärlden - som levde på som att ingenting alls hade hänt. Som att min sorg, min förlust och det jag kände inte existerat. Jag skulle arbeta och jag skulle hantera livet som vanligt .. men herregud .. jag kunde knappt röra mig. Jag ville skrika till hela världen att bara låta mig få vara. Jag vandrade omkring som en vålnad. Orkade inte med något.
Det blev svårt. Sånt där som jag egentligen inte bryr mig om.
Jag är van .. att bli skvallrad om, pratad om, så många funderingar. Lögner. Sanningar. För vem? Varför?
Tjänar jag pengar är det fel, tjänar jag inte är det fel. Vem ligger jag med? Vad gör jag på min fritid? Har jag någon fritid? Hur jag lever mitt liv? Om jag har ett liv? Listan är lång. Ännu större är mina egna frågetecken.
Här är jag för inte så länge sedan. Jag tränade på att ta bilder. På mig. Visa mig igen. Så typiskt mig att träna på sånt jag tycker är svårt. Jag var egentligen dålig här. Jag sa ingenting om det. Inte ett ljud kom över mina läppar om hur illa det egentligen var.
Jag tycker inte att jag behöver berätta för någon vad som hände mig. Hur det påverkade mig. Det är privat. Mitt liv. Det jag vill säga är att tydligt förväntas jag vara någon som man kan peta i lite hur som helst. Som att jag inte är en egen person med känslor eller behov som alla andra. som att livet inte berör mig på samma sätt som alla andra.
Så befängt. Så absurt. Så oerhört fel.
Jag har lärt mig mycket. Av min resa. Många nya insikter.
Jag har därför tagit hjälp av andra som hjälper mig att agera annorlunda. Som hjälper mig att tänka i nya banor. Som visat mig hur jag delegerar till andra. Som gett mig värdefulla råd och som axlat mig i flera led. Jag är oerhört tacksam för all den stöttning och all den omsorg jag har mött av dem som varit rädd om mig när jag behövde det som mest. De som värnat om mig som person.
Tänker:
- Jag är Anna. En egen person. Också.
Livet händer oss alla. När vi ser något eller någon kom ihåg att vi alla har våra egna ryggsäckar att bära på. Att vi alla behöver få utrymme.
Känner:
Jag är först och främst människa. Min människa. Jag är en mamma. Jag är en dotter. Jag är en syster. Jag är någons bästa vän.
Jag vill leva länge till. Därför gör jag förändringar i mitt förhållandesätt till både livet, mig själv och andra människor.
Till dig som tar del av mig, oavsett hur, kom ihåg:
Jag är Anna. En egen person. Också.
Tack <3
