southhampton.blogg.se

 

Lögnen kan se ut på många sätt.

 

Det roar mig enormt att den lilla människan serverar mig lögn efter lögn och att hen dessutom själv tror på att jag sväljer den.

 

Enda anledningen till att den slipper undan är för att jag väljer att se förbi den.

 

Jag väljer att låta det vara - för att jag är helt enkelt inte intresserad.

 

Men detta är mitt budskap till lögnen som serveras till mig om och om och om igen:

 

Att vara snäll är inte detsamma som att vara svag eller vek.

 

Det finns en anledning till varför jag vänder andra kinden till. 

 

 

För att .. om jag svarade tillbaka på varje lögn jag möter skulle jag på intet sätt vara bättre än lögnen.

 

Jag har inget att överbevisa.

 

Och däri ligger den stora skillnaden.

 

Tänkvärt.

 

K // Annan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag gick jag till Hanna - min söta kusse .. hon och Dennis firade föllsedaa .. vi åt pajer, sedan var det fika. Familjen samlad. Gott & trevligt. Mycket skratt. Men det spelade egentligen ingen roll vad vi åt  - det som räknades är umgänget. Att spendera tiden med människor som betyder något och som man tycker om. 

 

Jag har funderat en massa idag. Också.

 

Pratat med vänner.

 

Om roliga saker .. om sorgliga saker.

 

Varje dag ringer min telefon .. eller så sms:ar någon .. eller mailar mig .. eller dyker upp på min bro.

 

För att prata. Om sådant som berör.

 

Äkta .. sanningar .. hemligheter .. ord sagda i förtrolighet.

 

Därför är dessa rader exra viktig för mig att förmedla ikväll:

 

 

Ikväll har jag en sån där kväll .. när allt är upp och ner och inget känns sådär speciellt bra. 

 

Skitsnack .. det känns för jäkligt.

 

Energidepåerna är dränerad och hela offerkoftan åkte på.

 

Ikväll fick jag feber ,, och det blev droppen.

 

Jag köpte mig en chokladkaka, tände ljus och vältrade mig i självömkan .. alla måsten, alla beslut, alla timmar på allt och inget .. telefonen som konstant sitter i örat .. tillgänglighet .. analysera .. tänka .. backa .. tänka om .. ensam. 

 

När jag gick hem tog jag en annan väg hem .. jag var så trött att jag inte orkade stöta på någon.

 

Orkade inte vara trevlig. Ville bara hem - fort.

 

Så äckligt skönt att bara få rasa ner i soffan .. duscha tokhett .. för att sedan somna. För att bli väckt av - telefonen!

 

Så kom sonen hem .. min underbare tonåring.

 

Vi har mamma och sonkväll. 

 

Viktigt med tid i varandras sällskap. Det är något som jag alltid kommer att prioritera. Helig tid.

 

Han fattade iallafall läget snabbt och tog ut hundarna för kvällspromenad, så att jag fick ligga inne och vila.

 

Tänk att en sådan liten gest kan betyda så mycket när man är så trött.

 

 

 

 

 

Ofta får jag frågan om jag alltid är glad. Eller hur kan jag tycka att livet är så fantastiskt? Eller att människor säger till mig eller andra att de önskade att de hade förmågan att kunna vara så lycklig som jag är eller verkar vara.

 

Nå .. här kommer en dagens sanning.

 

Jag är naturligtvis inte lycklig dygnets alla timmar.

 

Jag blir jätteledsen mellan varven.

 

När någon jag älskar far illa eller blir sjuk. 

 

När jag upplever att människor som jag litar på missbrukar mig.

 

När jag stöter på orättvisor som intar orimliga proportioner.

 

Möten med människor som är medvetet elak gör mig också mycket ledsen.

 

Människor som talar illa eller sprider lögner om mig bakom min rygg gör mig också ledsen.

 

Varför gör man så?

 

Tricket jag har lärt mig är detta:

 

Jag kan välja att ta på mig stora offerkoftan, gräva ner mig helt och skylla alla fel och brister på min omgivning eller så tar jag ansvar för mig själv och situationen.

 

Jättesvårt, jag vet. Men för mig är det ett absolut måste.

 

Jag har också lärt mig vikten av att gråta .. så att ögonen värker efteråt.

 

Det är befriande. Det är skönt att få vara arg och ledsen och visa att man är ledsen.

 

Jag har inte alltid levt så.

 

Faktum är att jag har varit något av en expert på att gömma sorgen.

 

Gömma tårar.

 

Som att det vore något fult.

 

Något svaghetstecken.

 

Det är ju faktiskt precis tvärtom - sorg är lika naturligt som glädje.

 

Det är en balans. Lika viktigt för hälsan som att andas.

 

Så .. jag är förmodligen bättre än genomsnittet av mänskligheten på att gråta när jag är ledsen .. och balansen till den delen av mig själv är att jag verkligen kan konsten att se det fina i min tillvaro och bli glad när jag ser möjligheter eller möten med andra som påverkar mig positivt.

 

Tänk tanken ..

Vi förbereder barnen för vuxenlivet.

Vi låter dem skratta, gråta, vara arga och glada.

Vi ser dem .. och vårdar dem ömt.

Men vem tar hand om barnet i oss som vuxen - det barn som kanske aldrig blev sedd?

 

 

 

 

 

 

Slutligen .. så vill jag tacka de människor som kommer till mig i stunder som räknas till de svåraste i livet .. det är otroligt fint att få känna att jag räknas med i en process som för många är extremt smärtsamma. Det är ett kvitto på att mjuka värden räcker mycket långt och att tryggheten ligger i att veta att jag finns där som en ventil när det verkligen räknas.

 

Jag är inte rädd för sorg. Jag är inte rädd för tårar.

 

Jag uppmuntrar till gråt - så att känslan kan skapa nytt utrymme för skratt igen.

 

Ett av de finaste meddelanden som nådde mig denna vecka löd:

 

- Jag behöver din värme Anna <3

 

Visst är det fint att få vara en person som kan ge det .. när det verkligen behövs som mest?

 

För mig .. är det kärlek // Annan

 

 

 

 

Sen eftermiddag .. jag har varit frånvarande till och från..

 

 

The reason??

 

För att jag behöver tystnaden och ensamheten och tid i min egen skugga mellan varven.

 

Jag funderar mycket på de val jag gör.

 

Jag jobbar stenhårt med att göra nya val baserade på de erfarenheter som jag har med mig i bagaget.

 

Gör om gör rätt. För mig.

 

Det kräver oerhörda insatser från min sida. Inte för att jag aldrig har gjort medvetna val förr. Inte för att jag inte vet var jag skall vända mig. Inte för att jag är rädd för att de beslut jag tar inte leder mig någonstans.

 

Men för att jag är så satans rädd för att göra fel. Jag har varit så rädd för att ställa mig själv i ljuset och säga:

 

- HÄR ÄR JAG!

 

Ja, ni läste rätt .. jag är så rädd för att bli bedömd av andra människor så att jag till alldeles nyligen gömt mig bakom en massa anledningar och andra människor för att slippa ta fullt ansvar för den som är jag. Jag har varit rädd för att glänsa i det ljus som jag vandrar i.

 

Det är slut med det nu.

 

 

 

Jag får många samtal, mess, mail från människor som vill ha en del av mig .. jag ger gärna. OM det jag ger får ett positivt flöde. 

 

Kommer ni ihåg i vintras när jag skrev att man kan tycka att saker och ting är hemska .. men om man inte agerar så gör man faktiskt ingen skillnad alls. Åsikter är bra .. OM man vågar ta i dem och agera.

 

Det jag gör just nu slår precis allt jag någonsin gjort tidigare med hästlängder.

 

Det är en euforisk resa med alla krafter samlade som jag kan uppbringa i alla de erfarenheter som jag har med mig.

 

Jag längtar så jag nästan spricker för att få dela det med er .. jag arbetar så hårt med denna resa och slutdestinationen .. den betyder ALLT och lite till för mig, 

 

 

Tänk om jag säger att det är på väg att födas en arena .. där vi alla får vara de vackra individer som vi är födda till att vara. Unika. Speciella. Där vi alla får ta plats. Tillsammans?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Allt har sin mening.

 

 

 

Kanske beror kvällens bittra inlägg på att jag under den sista tiden på mycket nära håll bevittnat extrem sorg hos människor som jag älskar .. eller för att jag helt enkelt inte klarar av att hålla filtret rent när det är så åt helvetet fel.

 

Det jag för allt i världen inte kan begripa är hur man orkar hålla fanan högt inför omvärlden dag ut och dag in utan att fasaden rämnar?

 

Den otrogne pojkvännen, den ljugande vänninan, någon man älskar dör plötsligt och oväntat( är man någonsin redo? ) och ormen i paradiset med alla smaskiga detaljer därtill.

 

Överallt finns det och som sagt .. under den sista tiden har jag sett och hört mer om hur min nästa lever att jag verkligen funderar över var godheten sitter hos mänskligheten.

 

Var är lojaliteten, var är kärleken, var är respekten för din nästa?

 

Och VAR är acceptansen för våra olikheter ?!?

 

Människor dömer snabbt och hårt.

 

Jag är innerligt trött på elaka, hårda tungor som pratar i eget syfte men som ALDRIG tittar på sin medsyster och ens funderar över vad hon har i sin ryggsäck.

 

Jag är skitless på ego människor som dessutom håller fanan högt och kör en showoff utan dess like.

 

Det som är pinsamt i just det är att det är alltid någon som vet sanningen bakom fasaden och det gör det bara .. extremt löjligt. Därför att din bästa vän har en bästa vän som har en bästa vän. 

 

Gissa hur sanningen sprids vidare?

 

Just det .. genom din bästa vän.

 

Håll fanan högt!!

 

Det jag är glad över är att dem som jag älskar vet var min dörr är och att jag får ta del av det nakna och ärliga i livet. Känslor och beslut tagna efter sunda grundvärderingar. 

 

Tack för att ni delar även den delen av livet med mig.

 

Tack för ordet.

 

Lilla bittran // A

 

 

 

Ärlighet är viktigt för mig.

 

Utan ärlighet finns ingen tillit - utan tillit finns inget att bygga på.

 

Idag fick jag frågan om jag alltid är ärlig själv.

 

Det nakna och ärliga svaret är nej.

 

Den vita lögnen infinner sig vid tre tillfällen:

 

1) När jag skyddar någon som jag älskar

 

2) När jag skyddar mig själv

 

3) När jag inte vill såra någon annan med sanningen.

 

Frågorna som nu infunnit sig är:

 

1) Är det inte på den andres ansvar att hantera sanningen?

 

2) Varför utsätta sig själv för vissa omständigheter om man inte kan hantera konsekvenserna?

 

3) Är det inte bättre med en hård sanning än en mjukare vit lögn?