När min själ möter din
Varje dag hör människor av sig till mig. Det spelar ingen roll vilken veckodag det är eller vilket tidslag det är under dygnets timmar.
Vad vill människor mig när de kommer?
Det berör precis allt.
Föräldrar som har förlorat vårdnaden om sina barn.
Ungdomar som inte längre vill leva för de ser ingen framtid.
Barn som behöver extra hjälp för att få passa in.
Människor som behöver kläder.
Människor som behöver mat.
Människor som är utkörd i kylan för att de är gay eller för att de är född i det de upplever är fel kropp.
Människor som behöver gemenskap.
Föräldrar som ser sina barn gå ner sig i missbruk.
Ungdomar som befinner sig i missbruk men som vill ut ur det.
Människor som ber mig att lyfta olika problem som tex mobbning.
Människor som är helt ensam och som vill ha gemenskap.
Människor som är svårt sjuka och som vill få komma och bara prata.
Människor med handikapp som behöver få hjälp i sin tillvaro.
Människor som känner att de på grund av sin hudfärg blir exkluderad.
Människor som har förlorat en medmänniska och som behöver få värme till ett brustet hjärta.
Människor som har blivit misshandlad eller blivit utsatt för övergrepp.
Jag kan fortsätta listan i all evighet.
Nu till kärnan i detta, är det någon som ens behöver fundera över varför det ser ut som det gör i samhället runtomkring oss?
Varför det existerar kriminalitet, missbruk,övergrepp och utanförskap?
Se listan ovan. Igen. Och igen.
När vuxna och barn far illa mår de inte bra. Det är svårt att göra bra saker när en mår dåligt.
Det alla har gemensamt är sökandet efter medmänsklighet, kärlek och värme.
Att bli sedd, tagen på allvar - att bli lyssnad på.
Jag säger hela tiden om och om igen att vi måste bli bättre på att samverka. Bättre på att se. Bättre på att beröra varandra.
Se listan ovan. Igen. Och igen.
Vi föds med olika förutsättningar.
När jag var liten och medan jag växte och även i vuxen ålder sa min pappa alltid att Anna, du kan inte vara hela världens Florence Nightingale, du kan inte hjälpa alla.
Nej, men när jag samverkar med andra så kan vi tillsammans göra så otroligt mycket mer.
Jag vet att det är så - för jag ser det varje dag. Jag samverkar, exakt hela tiden. Med helt underbara människor som satsar allt de har i förändringsarbetet till en bättre morgondag. Vi berör extrem djup sorg, men jisses så vi skrattar tillsammans. För vi är så makalöst starka tillsammans.
Nu, se listan. Om och om igen.
Se även framför er samverkan där vi är många som ser, berör och hjälper varandra.
Människor mår bättre i samhörighet.
Ensam är sårbar men tillsammans är vi starka.
När min själ möter din. När din själ möter min.
Då har vi en samhörighet.
Tillsammans.
Det är så vi får förändringen till en bättre morgondag.
Kärlek // Anna
När du gråter
Jag vill dela något speciellt med er.
Varje dag kommer det en gammal kvinna till Centrum för alla. Varje dag frågar hon efter en jacka eller skor.
Volontärerna som verkar med mig kom efter ett tag och sa som det är att hon kommer varje dag och att hon har ju redan fått. Jag sa då:
- Det handlar inte om kläder eller skor. När den gamla kvinnan kommer så vill jag att ni ger henne tid, jag vill att när hon kommer frågar ni henne om hon vill ha te.Låt henne ta plats, hon är en gammal kvinna och hon kommer för att hon är ensam, det här är hennes enda sociala stund utanför sitt rum. Så, ge henne tid, varje dag.
I helgen var jag på Centrat och väntade på en man som skulle komma med kläder.
Den gamla kvinnan kom och frågade efter skor och jacka. Jag visade in henne och hämtade te, socker och kakor. Hon satt ner i soffan och bara vilade ett tag.
Jag gck för att hämta skurhink och mopp och mötte henne i korridoren då hon var på väg ut igen.
Hon började att prata med mig på ett språk jag inte förstår medan hennes gamla ögon tårades av sorg, jag tolkade orden såpass bra att jag förstod att hon sa följande:
- Jag är ensam. Inga barn, inga barnbarn. Polisen tog mina barnbarn. Gud gav mig ensamhet.
Jag tog på mitt hjärta och rörde vid hennes och sa:
- Du får komma hit, till mig och oss. Alltid.
Då tog hon sina händer och satte dem på varsin sida om mitt ansikte och böjde på mitt huvud samtidigt som hon kysste min panna. Hon sa:
- Du Anna, är mitt barn.
Vi stod där en stund. Höll om varandra och vi grät båda två.
Jag ser så många människoöden varje dag .. jag blir berörd av alla, även om jag oftast inte gråter. Men denna gamla kvinna rörde vid något djupt inom mig. Jag kunde ta på hennes sorg. Känna den. Dela den. Vi grät tillsammans. Två främlingar i en korridor. Jag känner att det är orättvist då hon går mot livets höst och skulle egentligen få avsluta sitt liv med de människor som hon älskar mest. Istället är hon i ett land utan familj, utan att förstå språket och för att hon inte har något annat val som är mänskligt.
Jag tänker: möten med människor är vackra även när de är svåra. Speciellt när vi ser varandra för den vi är.
Hon förväntar sig inget, ändå ger hon det hon har. Känslan av att se och beröra. Mig. Såsom jag ser. Henne.
Hennes gåva til mig är en stark påminnelse om att vara ödmjuk inför allt som jag har.
Det minsta jag kan ge tillbaka är att erkänna, se henne och ge henne plats.
Den gamla kvinnan har en mycket speciell plats i mitt hjärta och jag så även i hennes.
Vi ser varandra.
Visst är det fantastiskt, hur möten med andra människor kan betyda och lära oss så mycket?
För mig är det kärlek // Anna
Men hur orkar du människa?!?
Jag får ofta frågan om hur jag orkar träffa så mycket trasiga männsikor och om jag inte blir helt dränerad och känslomässigt slut av alla dessa möten?
Jag får den frågan så ofta och konsekvent att jag vill säga några ord om det.
- Nej, jag blir aldrig energidränderad av utanförskapet. Spelar ingen roll vilket utanförskap jag än möter, fattigdom, våld, missbruk, HBTQ, funktionsnedsättning, etniska bakgrunder eller sociala missförhållanden eller vad vi än pratar om ..
Hur kan det komma sig?
- För att de som kommer till oss har en sak gemensamt: VILJAN till förändring till det bättre = det GER energi.
Vad gör mig trött?
- Människor som kan ge förändring men som väljer att inte göra det = energidränering.
Där blir jag trött. Ledsen och många gånger upprörd.
Människor i maktpossition eller med makt att göra skillnad som INTE gör en förändring - fast de kan.
Jag förstår inte det. Det spelar ingen roll hur många språk jag får det översatt till så förstår jag ändå inte .. hur kan en välja att inte göra en förändring till det bättre om en kan???
Jag pratar inte om att göra mycket .. jag pratar inte om att ge massor hela tiden .. jag pratar om det lilla i vardagen. Det där lilla - som att ge ögonkontakt .. som att kanske le mot den du möter .. kanske säga ett ord .. det där lilla som gör så mycket. Jag pratar om en medmänniska.
Jag pratar om att se varandra.
Idag blev jag så lycklig .. jag fick höra att Centrum för alla är omnämnd i andra kommuner - i andra flyktingförläggningar. Vi är omnämnd som en fantastisk plats att åka till .. varför?
- På det där Centrum för alla får alla komma - precis som du är .. oavsett vem du är så är du välkommen. Fantastiskt.
Tänk att så lite kan få en sådan spridningseffekt?
Jag blir aldrig trött på utanförskapet.
Ju mer vi ser varandra desto mer energi får jag.
För när vi ser varandra händer något fantastiskt - vi får en tillhörighet.
Tillhörighet gör att människor mår bättre.
Det ger en sund utveckling - det ger en positiv samhällseffekt.
Det handlar inte om att göra allt.
Det handlar om det lilla.
Det handlar om att se varandra.
Att få vara den vi är. Bli accepterad såsom vi är.
Det är det där lilla i vardagen som gör stor skillnad.
Jag ser dig.
Ser du mig?
Kärlek // Anna
