southhampton.blogg.se

När en kvinnas drömmar får leva vidare

Att leva med cancer

 

Idag har jag träffat två människor som berörde mig på ett sätt som orden inte kan översätta.

 

Jag träffade Sofie Mårtensson & Andreas Person på mitt kontor för att prata om hur vi skall samverka inför årets Julmarknad i Myskje den 15 december, där vi skall verka till förmån av cancerdrabbade barn.

 

Jag tänker försöka att dela med mig av vad de har gått igenom, upplevt och vad de fortfarande lever med - varje dag .. 365 dagar per år.

 

För 2 år sedan föddes deras son, Mille. Lyckan var fullständig - såklart.

 

I en ren rutinkontroll på BVC upptäcktes en knöl i magen på Mille, därefter uppdagades det att Mille har en cancer som heter Neuroblastom. Han har opererats och behandlats - man kan dock inte få bort allt för att tumören sitter så illa till. Friskförklarad kan han bli först vid 18 års ålder.

 

Idag mår Mille bra, men han har fortfarande aktiva cancer celler även om man håller sjukdomen i schack.

 

Han går på dagis men alla som har småbarn vet att det ofta florerar olika sjukdomar på dagis. Skulle Mille få feber som överstiger 38,5 måste de omedelbart uppsöka sjukhus för att ta prover för att säkerställa att det inte är cancern som ändrat karaktär.

 

Ni som lever med småbarn eller har haft .. förstår att att det blir många turer till sjukhuset utom rutinkontrollerna.

 

 

Pappa Andreas med Milles lillebror i famnen & mamma Sofie.

 

 

 

Sofie & Andreas beskriver hur det såg ut när allt uppdagades .. de beskriver en ångest som inte går att sätta ord på, en rädsla att förlora sitt barn utan att kunna påverka. Sofie berättar om när hon ammade sin 5 månader gamla son och hur hon än idag mår dåligt av minnet över hur en slang åkte ur när hon skulle amma .. en slang som det tog 2 timmar att sätta fast och där de fick söva Mille för att kunna få den ditsatt- den gången stack de honom 20 gånger för att få dit nålen.

 

De berättar om operationer, komplikationer, infektioner, behandlingar och en verklighet som för mig ter sig mycket smärtsamt att uppleva som förälder.

 

Sofie beskriver tårar .. ilska .. kärlek .. lycka .. ångest .. och en tacksamhet för att de får leva med Mille - sonen de kallar för Millebus, vårat mirakel.

 

Andreas berättar att de startade en facebookgrupp och Milles änglar för att kunna hjälpa på det sätt de kan i en kamp som för mig är helt ofattbar.

 

De tillverkar egna skyddsänglar som de säljer & på så sätt kan de sätta in pengar till barncancerfonden - till förmån av forskning, stöd till familjer och för de sjuka barnen.

 

 

 

Det finns en hemsida där ni kan beställa dessa änglar om ni vill stötta och hjälpa till:

 

 

http://www.millesanglar.se/

 

 

 

Jag är fortfarande djupt rörd över deras levnadsöde.

Jag är glad för att jag fick träffa Sofie och Andreas därför att allt ställdes i ett annat perspektiv för mig - den ödmjukhet jag mötte hos dessa människor kommer att följa med mig under resten av mitt liv.

 

Jag känner:

 

Jag är tacksam för allt jag har. Jag tycker att man skall vara rädd om dem man älskar. Det finns ingen garanti här i livet.

 

Vi borde inte ta varandra för given - utan älska och vara rädd om det & dem vi har.

 

I en tid där det enda som faktiskt betyder något är hur vi är med varandra medan vi kan.

 

 

Det är kärlek för mig // Anna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kan jag på något sätt bidra med något med hjälp av mina hantverk så slå mig en pling vet ja :-) Kram

Fy så fruktansvärt! Man fattar inte, inte ens lite. Man försöker som mamma föreställa sig hur det ska kännas, och det är inte ens i närheten av vad dom upplevt och upplever. Hemska, orättvisa värld! VARFÖR är frågan man ställer sig oskyldiga lilla barn. Massa styrkekramar till er!! Jag ska absolut klicka mig in där och köpa mig en ängel!