southhampton.blogg.se

 

Ofta får jag frågan om jag alltid är glad. Eller hur kan jag tycka att livet är så fantastiskt? Eller att människor säger till mig eller andra att de önskade att de hade förmågan att kunna vara så lycklig som jag är eller verkar vara.

 

Nå .. här kommer en dagens sanning.

 

Jag är naturligtvis inte lycklig dygnets alla timmar.

 

Jag blir jätteledsen mellan varven.

 

När någon jag älskar far illa eller blir sjuk. 

 

När jag upplever att människor som jag litar på missbrukar mig.

 

När jag stöter på orättvisor som intar orimliga proportioner.

 

Möten med människor som är medvetet elak gör mig också mycket ledsen.

 

Människor som talar illa eller sprider lögner om mig bakom min rygg gör mig också ledsen.

 

Varför gör man så?

 

Tricket jag har lärt mig är detta:

 

Jag kan välja att ta på mig stora offerkoftan, gräva ner mig helt och skylla alla fel och brister på min omgivning eller så tar jag ansvar för mig själv och situationen.

 

Jättesvårt, jag vet. Men för mig är det ett absolut måste.

 

Jag har också lärt mig vikten av att gråta .. så att ögonen värker efteråt.

 

Det är befriande. Det är skönt att få vara arg och ledsen och visa att man är ledsen.

 

Jag har inte alltid levt så.

 

Faktum är att jag har varit något av en expert på att gömma sorgen.

 

Gömma tårar.

 

Som att det vore något fult.

 

Något svaghetstecken.

 

Det är ju faktiskt precis tvärtom - sorg är lika naturligt som glädje.

 

Det är en balans. Lika viktigt för hälsan som att andas.

 

Så .. jag är förmodligen bättre än genomsnittet av mänskligheten på att gråta när jag är ledsen .. och balansen till den delen av mig själv är att jag verkligen kan konsten att se det fina i min tillvaro och bli glad när jag ser möjligheter eller möten med andra som påverkar mig positivt.

 

Tänk tanken ..

Vi förbereder barnen för vuxenlivet.

Vi låter dem skratta, gråta, vara arga och glada.

Vi ser dem .. och vårdar dem ömt.

Men vem tar hand om barnet i oss som vuxen - det barn som kanske aldrig blev sedd?

 

 

 

 

 

 

Slutligen .. så vill jag tacka de människor som kommer till mig i stunder som räknas till de svåraste i livet .. det är otroligt fint att få känna att jag räknas med i en process som för många är extremt smärtsamma. Det är ett kvitto på att mjuka värden räcker mycket långt och att tryggheten ligger i att veta att jag finns där som en ventil när det verkligen räknas.

 

Jag är inte rädd för sorg. Jag är inte rädd för tårar.

 

Jag uppmuntrar till gråt - så att känslan kan skapa nytt utrymme för skratt igen.

 

Ett av de finaste meddelanden som nådde mig denna vecka löd:

 

- Jag behöver din värme Anna <3

 

Visst är det fint att få vara en person som kan ge det .. när det verkligen behövs som mest?

 

För mig .. är det kärlek // Annan