Där det gör som ondast
Idag har jag jobbat ideellt. Jag har byggt broar tillsammans med andra människor som delar mina grundvärderingar. Över alla gränser.
OM jag sade att jag idag har verkat för utanförskap som skrider över alla gränser som bara går .. fattigdom, missbruk, våld, olikheter hos människor som skapar klyftor i sammhället .. då skulle ni förmodligen säga att det går inte. Man kan inte göra allt samtidigt.
Om jag då säger att det är fullt möjligt för att det är precis vad jag gjorde idag. Vad tror ni om det då?
Så vad är det som gör ont hos människor?
En massa saker .. såklart.
Titta på denna bild .. tror ni att det gör ont .. att bli misshandlad?
Vad tror ni händer med barn som växer upp i sådana förhållanden?
Gör det ont tror ni?
Här kommer en hemlighet som jag har burit med mig under detta år:
Sedan jag började att jobba med utanförskap har kvinnor ringt mig, från olika ställen i landet .. sökt tröst .. sökt en förklaring på varför det händer dem .. misshandlad .. våldtagna .. skrämda till tystnad.
Jag kan inte delge er orden .. de är så svåra, hjärtskärande hemska, onda .. så onda att det finns inte en chans att sätta dem på pränt så att ni skall förstå hur trasiga dessa kvinnor är.
Mitt i nätterna vaknar jag ibland av sms .. av telefonsamtalen .. gråten .. förtvivlan som övergår människans förstånd. En sorg så djup att jag stundvis går sönder en bit själv när jag hör dem .. mina tröstande ord tillbaka .. ett typiskt samtal med mina svar låter såhär:
- det är aldrig ditt fel. Jag kommer aldrig att säga åt dig hur du skall göra, men jag vill be dig om en sak .. boka en tid hos en teraput för du har genomgått något som kallas för normaliseringsprocessen .. ett begrepp som jag för övrigt hatar .. men det gör saker med dig som man omöjligt kan förstå. Du behöver verktyg för att förstå och för att överhuvudtaget kunna ta dig vidare. Och det kan bara en utbildad person ge dig .. gränser suddas ut och det som igår var en oförlåtlig handling är idag en petitess därför att det du mötte idag gör att gårdagens smärta är en viskning mot vad som hände idag. Eskalerande våld .. för att sedan vara förödande charmig, löften om att det aldrig skall hända igen - presenter .. resor .. blommor .. och nu sitter du där sönderslagen och fattar ingenting av vad som hände .. NORMALISERINGSPROCESSEN introducerar dig in i våldets värld där den äter upp dig inifrån och ut. Man blir en spillra av vad man har varit. Och dörren ut är stängd.
Kvar sitter man med skammen, med dödsångesten och en förtvivlan som inte mäter några gränser.
Ingen tanke är redig .. ingenting i vardagen verkar vara som det skall .. allt går ut på att passa upp - känna in och se tecken .. en del kvinnor orkar inte vänta på att våldet skall komma fram igen så de till och med provocerar fram våldet för att få det överstökat.
Skrämmande men sant.
Jag kan inte blunda för dessa kvinnor.
Jag blir fullständigt rasande och tvärförbannad när jag hör människor säga ord som:
- Men vad fan, det är bara att lämna idioten.
- Hon får för fan skylla sig själv som stannar kvar.
- Men han som är så snäll .. jag tycker då om honom, mig har han aldrig visat sådana tendenser för.
NÄHÄÄÄ????? Mördar folk öppet på gatorna?? NÄÄÄÄ .. de gör det där ingen ser dem!
Nå, det är inte så enkelt att lämna. Alla dagar är inte våld .. faktum är att det är en intensiv och härlig kärlek mellan varven. Den är mer förlåtande än all annan kärlek. Ofta känner inte dessa kvinnor att de är offer eller att de har blivit misshandlade. Trots att de är blåslagna.Dessa kvinnor känner sina trasiga män och TROR att de kan hela det trasiga.
Vilket är helt orimligt. OCH det kommer aldrig att inträffa. Förändringen.
Man kan nämligen inte göra en trasig människa hel om den inte vill ha förändringen själv.
Detta är en av mina missions i detta liv - jag backar inte en milimeter i frågan.
Jag är inte medberoende längre ( det är därför jag själv går i terapi för att lära mig att sätta gränser och inte tillåta att någon äter upp mig i min omgivning ) .. jag är medmänniska och tro mig .. det räcker otroligt långt. Jag säger NEJ där jag ser att det inte finns någon hopp om förändring.
En sak till .. de kvinnor som lämnar .. de får i många fall en 1000 jobbigare tid efteråt.
Förföljda, hotade och skrämda så in i helvetet att de tvingas att bo i skyddat boende.
Så jag är:
En röst i natten där allt annat är svart och tyst.
DET är en av de många saker som jag jobbar med - ökad kunskap och spridning av vikten av att förstå en problematik som måste upp i ljuset och behandlas med ord som översätter vad vi har att deala med. Människor måste SE och AGERA för att vi skall nå en förändring.
Till det bättre.
Idag har jag agerat - 110% av det som är jag.
För mig är det kärlek // Annan
Kommentarer
Trackback
