Idag kom jag av mig alldeles på jobbet .. därför kommer detta inlägg nu för att jag måste få ur mig det som tär inom mig i skrivande stund.
Det här är ingen moralpredikan.
Det här är taget måndagen den 23 september och jag pratar från hjärtat.
Idag blev jag så tagen av ett barn .. jag kallar barnet för hen här.
Såg uppdateringar på fb där varje mening var ett rop ut i intet .. jag läste mellan raderna.
Jag kände:
Sorg
Rädsla
Oro
Övergiven
Ensam
Förvirrad
Ute på drift
Och jag känner varför .. varför gör vi såhär med barnen .. föder in dem i en värld där vi sedan inte tar ansvar dem. Vi lär dem att se med misstänksamma ögon på sin omgivning. Vi lär dem att inget är bestående. Att ett liv inte är värt att värderas högst av allt. Att de inte syns. Att ingen människa är att lita på.
Sedan kräver vi att dessa trasiga barn skall klara av skola, arbetsliv och dessutom vara en av stöttepelarna i samhället?!?
Jag satt länge och funderade .. skall jag .. eller skall jag inte ..
Sedan skickade jag ett PM .. till en tonåring som inte känner mig.
Jag skrev:
Hej XXXXXXX .. du känner inte mig. Jag är Philips mamma. Jag vill bara säga att OM du vill ha en vuxen person att prata med ibland om stort och smått så finns jag här. Jag förväntar mig inget svar. Vill bara att du skall veta att det finns vuxna människor som ser barn och ungdomar för dem de är. Ibland kan det vara skönt att ha någon vuxen att prata med som inte kräver eller förväntar sig något av en. När och om man känner för det.
Ha det gott.
// Anna
Jag fick ett ögonblickligt svar.
Vilket fick mig att gråta. För hen svarade att jag är en av FÅ vuxna som ser.
Jag är ingen speciell, jag är inte bättre än någon annan i hela denna värld.
Jag ville bara att denna tonåring skulle veta att världen ser hen.
Så liten insats från mig till någon som inte ens känner mig.
Min fråga till dig som läser detta idag är detta:
- Vem ser du idag?
Kärlek // Anna
