Ansiktet på utanförskap
Det här är mina ord fredagen den 3 januari 2014.
Utanförskap.
I det begreppet ryms mycket lidande. Av olika anledningar.
Det är svårt att sätta ord på hur det känns men jag skall försöka.
Tänk er att ni en dag vaknar upp och vet inte vem det är som stirrar tillbaka på er i spegeln.
Den du är .. den du var .. finns inte mer.
Sorgen är gränslös.
Hjärtat slår hårt och snabbt .. andningen är lätt, som att syret inte riktigt går in.
Rädslan som bor i kroppen känns förlamande.
Det går inte att äta .. tuggorna växer i munnen. Det går inte att svälja för att det sitter en klump ivägen.
Varje kväll du går och lägger dig tänker du: snälla .. låt mig få somna för att aldrig mer vakna upp.
Det är omänskligt att tvingas uppleva denna mardröm dag ut och dag in.
Utanföskap - så känns den.
Den är jävlig, svart och skoningslös.
För mig. Kändes den så.
Jag låg i min mammas famn i fosterställning och ville dö.
Hon höll om mig som att jag vore ett litet barn.
Fullkomligt otröstlig.
Samtidigt jagades jag skoningslöst av människor som inte visste om vilket privat helvete jag befann mig i, Man skapade trådar på facebook där man förföljde, förtalade och kränkte mig så grovt man bara kunde. Man tog ställning i något som man inte visste ett skit om.
Jag led .. jag kunde inte andas .. jag var en spillra av ingenting.
Någonstans i helvetet .. bestämde jag mig för att resa mig. Starkare. Modigare. Ljusare. Mer kärleksfull än jag någonsin har varit i hela mitt liv.
I tysthet påbörjade jag min resa.
Det tog ÅR för mig att resa mig upp. För att kunna se kärleken runt omkring mig. För att inte vara rädd för människor i min omgivning. För att våga lita på godheten som finns överallt runtomkring mig.
Jag lovade mig själv där och då att jag skall alltid stå upp MOT utanförskapet.
Det skall ALDRIG få segra över mig eller någon annan som lider i min omgivning.
Jag har under 2013 satt mitt eget ansikte på utanförskapet. Jag har tagit min egen själ i anspråk till att föra talan för de som vill och behöver en röst som talar om varför det är så viktigt att vi ser varandra. För den vi är. Att kärleken är villkorslös när den verkar i sitt renaste flöde.
Jag känner någon. Som är som mig. Som vet vad utanföskap gör med dig. Inuti. Där ingen ser. Men där det gör som ondast.
Majs Keller.
Med sitt ansikte som symbol för utanförskap satte hen ner foten och sa STOP!
Vi vill inte ha utanförskap. Vi vill ha kärlek över alla gränser. Vi vill ha en tillåtande miljö.
100-tals .. 1000-tals människor kunde i och med det identifiera sig med någon.
Det är en oerhörd gåva att ge till någon annan.
Känslan av att man är inte fel. Man är okey. Eller som Majs säger:
- Räcker det inte med att jag är människa?
Jag säger:
Det är NOLL TOLERANS mot ALL utanförskap.
Låt oss tillsammans göra 2014 till ett glädjens år, tillsammans i kärlekens tecken, även om vi tycker, är eller ser olika ut.
Jag skriver under på det direkt .. hur gör du?
Kärlek // Anna
Kommentarer
Trackback
