southhampton.blogg.se

Jag vill dela något speciellt med er. 

 

 Varje dag kommer det en gammal kvinna till Centrum för alla. Varje dag frågar hon efter en jacka eller skor.

 

Volontärerna som verkar med mig kom efter ett tag och sa som det är att hon kommer varje dag och att hon har ju redan fått. Jag sa då:

 

- Det handlar inte om kläder eller skor. När den gamla kvinnan kommer så vill jag att ni ger henne tid, jag vill att när hon kommer frågar ni henne om hon vill ha te.Låt henne ta plats, hon är en gammal kvinna och hon kommer för att hon är ensam, det här är hennes enda sociala stund utanför sitt rum. Så, ge henne tid, varje dag.

 

I helgen var jag på Centrat och väntade på en man som skulle komma med kläder.

 

Den gamla kvinnan kom och frågade efter skor och jacka. Jag visade in henne och hämtade te, socker och kakor. Hon satt ner i soffan och bara vilade ett tag.

 

Jag gck för att hämta skurhink och mopp och mötte henne i korridoren då hon var på väg ut igen.

 

Hon började att prata med mig på ett språk jag inte förstår medan hennes gamla ögon tårades av sorg,  jag tolkade orden såpass bra att jag förstod att hon sa följande:

 

- Jag är ensam. Inga barn, inga barnbarn. Polisen tog mina barnbarn. Gud gav mig ensamhet.

 

 

Jag tog på mitt hjärta och rörde vid hennes och sa:

 

- Du får komma hit, till mig och oss. Alltid. 

 

Då tog hon sina händer och satte dem på varsin sida om mitt ansikte och böjde på mitt huvud samtidigt som hon kysste min panna. Hon sa:

 

- Du Anna, är mitt barn.

 

Vi stod där en stund. Höll om varandra och vi grät båda två.

 

Jag ser så många människoöden varje dag .. jag blir berörd av alla, även om jag oftast inte gråter. Men denna gamla kvinna rörde vid något djupt inom mig. Jag kunde ta på hennes sorg. Känna den. Dela den. Vi grät tillsammans. Två främlingar i en korridor. Jag känner att det är orättvist då hon går mot livets höst och skulle egentligen få avsluta sitt liv med de människor som hon älskar mest. Istället är hon i ett land utan familj, utan att förstå språket och för att hon inte har något annat val som är mänskligt.

 

Jag tänker: möten med människor är vackra även när de är svåra. Speciellt när vi ser varandra för den vi är.

 

Hon förväntar sig inget, ändå ger hon det hon har. Känslan av att se och beröra. Mig. Såsom jag ser. Henne.

 

Hennes gåva til mig är en stark påminnelse om att vara ödmjuk inför allt som jag har.

 

Det minsta jag kan ge tillbaka är att erkänna, se henne och ge henne plats.

 

Den gamla kvinnan har en mycket speciell plats i mitt hjärta och jag så även i hennes. 

 

 

Visst är det fantastiskt, hur möten med andra människor kan betyda och lära oss så mycket?

 

 

För mig är det kärlek // Anna