southhampton.blogg.se

När en kvinnas drömmar får leva vidare

En sekund i mitt liv

 

Egentligen har jag ingen lust att se eller ta del av omvärlden överhuvudtaget just nu, men jag måste få ur mig hur illa denna dag hade kunnat sluta. Jag hade på några få sekunder kunnat få en enkel till andra sidan idag.

 

På bara en sekund. Ingen Anna. Ingenting. Ingen mamma till min 16-årige son.  40 centimeter livlina. Änglavakt. 

 

Mår i skrivandes stund oerhört dåligt. Sådär dåligt att jag vill verkligen inte se en enda människa. Jag vill inte att någon ser mig.

 

Den där sekunden. Bilen som kommer mot mig. Jag inser att jag har ingen chans. Den där sekunden när tiden stannar och hela jag håller andan. Skriket. Smärtan. Det är från min hund. Det är från mig.Men det låter inte som mig och det låter inte som min hund.

 

Vi backar bandet.

 

Måndag morgon. Solen skiner. Jag är lycklig, Idag är en bra dag, mycket på agendan. Jag funderar en bråkdels sekund om jag skall ringa min mamma som passerar mig till jobbet för att samåka till kontoret - men bestämmer mig för frisk luft.

 

Vi går, jag och mina hundar och  kommer till övergångsstället Kungsgatan - Köpmangatan. Jag trycker på knappen vid övergångsstället. 2 gånger trycker jag, då jag tycker att det tar tid. Ur mina hörlurar strömmar vacker musik. 

Ljuset slår om - grön gubbe. Det är min tur nu. Jag ger kommandot: FOT! till mina hundar. Jag har Armani på vänstra sidan och tack gode Gud Aragon på högra.

 

Vi är mitt ute i körfältet. Jag ser i vänstra ögonvrån att något kommer mot mig och det kommer snabbt. Jag reagerar instinktivt. Drar hundarna bakåt samtidigt som jag inser att det går åt helvete. Den där sekunden. Jag svär. Du hinner känna att du skall dö - den där sekunden. Tiden stannar. Just den sekunden stannar verkligen tiden upp. 

 

För att gå in i nästa andetag av fullständig kaos.

 

Jag tappar kopplen för jag blir också påkörd. Jag känner en intensiv smärta i ena benet - men det enda jag har ögon på är min hund. Han som jag har haft vid min sida sedan han var nyfödd, han som sover vid min säng varje natt och den där lörvpösen som gör mig galen när han inte lyder. Han som älskar mig vansinnigt mycket årets alla dagar oavsett vad. Han som är lika mycket med mig som min egen skugga.

 

Just den hunden skjuter nu ut som en kanon mitt i korsningen och jag skriker.

 

Jag står upp fast jag borde ha legat i backen. Ljudet av smällen ekar i mina öron. Högt. Mjuka delar av kroppar och ben slår hårt i plåt.

 

Föraren som körde på oss kliver ur bilen och jag skriker på honom .. hur i HELA HELVETET kör du din JÄVLA idiot!!!!!?????

 

Jag skiter i honom .. går ner på knä - ignorerar smärtan i mitt ben .. visar Armani med hela kroppsspråket att komma till mig. Han kommer - skyggt .. med svansen mellan benen .. skakar i hela kroppen. Viftar på svansen. Jag skakar också. Jag är så rädd, för inget som blivit så illa påkörd kan klara sig utan hemska skador.

 

Föraren frågar vad hunden heter. Jag svarar men ignorerar honom sedan .. mina fingrar känner över min bästa vän .. benen, kroppen, öron .. öppnar och tittar i munnen .. röda ögon men det avfärdar jag för stunden som stress.

 

Jag är chockad. Det är föraren också. Han pratar med mig - men jag kommer inte ihåg vad han sa mer än att han frågar hur det är med mig?

 

Jag känner smärtan i ena benet men säger att jag kollar mig själv sen. 

 

Jag vill bort från honom. Han lämnar namn och nummer.  Jag går. Efter 20 meter inser jag att jag hade kunnat dö där i korsningen. En massa OM flimrar förbi mitt synfält .. OM jag inte reagerat så snabbt och OM jag hade gått längre ut på vägen, OM föraren inte hunnit väja .. OM, OM,OM .. 

 

Ringer min mamma som är på väg in till stan. Hon plockar upp oss. Jag börjar att gråta. Pappas mobil som jag har burit med mig varje dag sedan han dog åkte ur väskan och slogs i delar på vägen. Jag vet inte varför jag gråter över en mobil, men det är det enda jag har kvar efter honom som är det sista han använde. I den finns filmer med honom. Bara 4 stycken. Men jag kan varje sekund av dem.

 

Mamma gråter också. Kramar om mig hårt, hårt och säger:

 

- Anna, du hade kunnat vara borta. Vad hade jag gjort då? 

 

Sjukhusbesök - inget brutet. Men kroppsskador. Benen ser ut som att jag har manglat dem. 

 

Det gör inget. Armani är mirakulöst också med på banan. Vi lever.

 

Jag är inte arg på föraren. Jag är tacksam för att vi lever. Han blev jätterädd han också. Jag har till och med dåligt samvete för att jag skrek så på honom. För att jag sedan avfärdade honom. Han blev också chockad. 

 

Men jag känner. 

 

Jag känner en massa. 

 

Jag tänker: snälla, om DU som läser detta har bil och körkort. Vårda det omsorgsfullt. Det är någons dotter eller son som passerar den vägen du kör på, någons mamma eller pappa, någons livskamrat. Någons vän.

Vad du än är på väg till, så kan det inte vara värt att offra någons liv på.

 

Det är allt jag ville säga.

 

Jag är inte arg på föraren. 

 

Jag vet inte varför jag inte syntes där jag gick över vägen imorse .. men jag vill bara säga att när en sitter bakom ratten, tänk på världen som existerar utanför bilen .. inget sms, rött eller grönt ljus, samtal eller what ever kan inte vara mer värt än människan, livet som passerar vägen du åker på.

 

Jag lever. Men ljudet av smällen, smärtan, skriket och rädslan kommer jag att bära med mig under en lång tid framöver.

 

 

Livet är den största gåvan av dem alla. Inget kan tävla med känslan av att få ta nästa andetag.

 

Vilken gåva. Vi kan andas .. jag & min Armani.

 

 

Kärlek // Anna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kramar Anna❤️❤️❤️/Carina

Nice

Nice

Gumman ❤️❤️❤️❤️tack å lov du lever en värd utan dig vir

Vet hur fort det kan gå!!vi hade 40m hem när vi halkade på blöta löv med moppen&jag krossade ben!mest rädd va jag hur det gick för mannen som redan har ryggskada!!från skratt till kaos på 1sek.!!va rädd om dig anna&jag tror din pappa fanns med&skyddade dig♥kram Sara ♥

Vet hur fort det kan gå!!vi hade 40m hem när vi halkade på blöta löv med moppen&jag krossade ben!mest rädd va jag hur det gick för mannen som redan har ryggskada!!från skratt till kaos på 1sek.!!va rädd om dig anna&jag tror din pappa fanns med&skyddade dig♥kram Sara ♥

du kan ju för de första sluta skriva som att inget är ditt eget fel. du bara slänger över allt på honom. ta lite eget ansvar också, varför lyssnar du på musik för det första? mitt i stan vid den mest trafikerade korsningen? bara det är ansvarslöst. sen ska ju även du titta åt både höger och vänster innan du traskar mitt ut i vägen som att det är ok att göra så. antagligen fick han grönt ljus samtidigt som dig, därför är det lika mycket ditt ansvar denna händelse. ja, han borde varit mer uppmärksam. och ja, du med. respektlösa människor som inte visar någon respekt för oss bilförare vill vi inte ska vistas i trafik. så enligt mig är de inte bara du som är offret i detta.

Kram från en gammal vän:)