Det gör förbannat ont
Vill dela med er.
Av dagens alla möten, av alla tårar, av allt lidande så bär jag mötet med ett speciellt barn med mig hem till den soffa jag vilar i skrivandes stund i.
Barnet som jag gav två timmar av mitt liv till idag.
Han skiljde sig direkt från de andra barnen. Det var därför jag stannade två timmar trots att jag hade barnpassare i lekrummet. Jag hade inte tid för lek.
Jag tog mig tiden. Barnet.
Pojken berörde mig djupt - rakt in i hjärtat.
Han skrattade inte en gång, han log inte en gång och han sa inte ett ord på två timmar.
Jag satt nära, men inte för nära. Jag sa inte heller något utan lät honom se mitt leende varje gång hans ögon mötte mina. Hans ögon .. en liten pojkes ögon .. inget liv. Döda. Som en 90-årings blick i en liten pojkes ansikte. Ingen kontakt.
Hjärtat brast 1000 gånger om.
Jag tänkte:
- lilla hjärta, vad har du sett? Vem tog din barndom ifrån dig? Vem har gjort dig så illa?
Två timmar satt jag där. Tyst. Räckte över olika leksaker. Lät den lilla pojken med de trötta, gamla ögonen bara vara barn.
Jag värmde en bulle som jag gav honom. Små händer mötte mina i ett ögonblick.
Jag - märkt för evigt av mötet med en liten pojke. Insikt. Reflektion. En övermäktig önskan om att vilja göra bra. Ta bort alla bilder, ljud och all rädsla som märkt honom.
Nu i min soffa, tårar .. jag kan inte hejda dem. Ofattbar ilska. Förbannad.
Det ÄR vuxna som gör det här mot barnen.
SLUUUUUUUUTAAAAA!!
Vad är det för jävla fel?!?
Det gör bara jävligt ont. I hjärtat.
Jag vill. Jag känner. Jag kommer att agera.
Varje cell i mig skriker av protest.
Det är inte såhär vi vill att framtiden skall vara för våra barn.
De har rätt till ett liv i skratt, med glädje, med lek. Vara barn.
En liten pojke märkte mig för livet idag. Han berörde mig rakt i hjärtat.
Det gör förbannat ont.
Och jag tänker:
- det jag kan göra för att påverka verkligheten för de barn som behöver få vara barn, som inte kan sätta ord på behoven, som inte skrattar, mitt löfte är att röra mig med ljusets hastighet för att ge förutsättningarna snabbare så de kan få vara barn.
Jag tänker dra med mig så många vuxna jag bara kan. Som känner. Som vill. Som kan. Som vågar. Som ser.
Som ser barnen vars själar har gömt sig för vuxnas grymhet.
Jag vill väcka just de barnens ögon till liv igen.
Barn behöver vuxna som ger: kärlek ❤️
//Anna
Kommentarer
Trackback
